Grattis älskade son

Tisdag 7 oktober

Alexander skulle komma till oss i mitten av november, men fredagen den 7 oktober gick mitt vatten kl 07.20 på morgonen. Jag hade duschat och gjort mig iordning för att åka till jobbet, men jag kom inte till jobbet den dagen. Det här var i vecka 35+0 så många trodde att det bara läckte lite vatten som det kan göra innan det är dax. Jante gick på KTH så han hade inga problem att vara hemma, så vi åkte genast in till Danderyds sjukhus.

När vi kom in fick vi börja med ett ultraljud eftersom ingen visste om huvudet var ner eller upp, som tur var låg han rätt. Jag var rädd för att göra kejsarsnitt och nu skulle jag kunna föda "normalt". Jag fick ligga på förlossningen en stund med CTG på magen men den visade inga värkar alls. Eftersom jag var i vecka 35 och för att vattnet hade gått så fick jag inte åka hem, utan fick ett rum på avd 12 (en sluss där man väntar på att värkarna ska sätta igång). Jag och Jante var ensamma på rummet, det var skönt! Jag var rätt uttråkad så efter lunch gick vi ut på en promenad. Då satte värkarna igång! Vi hann ner till Pressbyrån på sjukhuset och köpte lite gott men sedan gick vi ut till en bänk och satte oss. Jag hade jätteont var tredje minut men fattade inte att det var riktiga värkar. Min barnmorska som jag hade gått till under hela graviditeten kom och hjälpte mig andas, hon sa att jag hade starka värkar. Orkade inte sitta där ute längre utan gick tillbaka till avd 12. Där la jag mig i sängen och i varje värk sprang jag till toan och trodde jag skulle skita på mig. Jag hade så ont! CTG kurvan visade inga värkar alls så bm sa att jag skulle vila. Jag började kräkas och det gjorde bara ondare och ondare.

Tillslut byter bm pass och det kommer en jättegullig äldre bm som säger att jag ser rätt påverkad ut. Hon gör en undersökning och säger att huvudet är på väg! Du måste ju ner till förlossningen säger hon lugnt och hämtar en rullstol. Knip nu så den inte kommer i hissen säger hon till mig. Jag har så ont och vill så gärna få något mot värkarna. När jag kommer ner till förlossningen är kl 15.30. Jag får lustgas och det känns mycket bättre. Jag får också en skön saccosäck under benen. Jag säger att jag måste på toa och så kommer det in en genomskinlig potta på hjul. Sätt dig på den här meddelar bm men jag bara tänker, ska jag sitta på den där när alla ser på, nej då skiter jag hellre i sängen :)

Jag får reda på att huvudet är långt nere och det är dax att krysta, jag vill inte ändra ställning utan sitter upp i sängen med säcken under benen. Jag har ju inte ens hunnit få på mig sjukhus-kläder så bm säger åt mig att ta av mig behån. Den hinner jag inte få av mig utan någon drar upp den en bit. Hans hjärtljud gick ner och bm sa åt mig att sluta krysta, men jag bara tryckte på allt vad jag kunde. Hon tryckte in honom igen och det gjorde ju så ont! Efter två krystvärkar kommer Alexander ut (16.19). Han skriker inte alls men jag fattar inte att det är onormalt, jag är så glad att han är ute. BM säger åt mig att daska honom i rumpan för att han ska börja skrika, han bara gnyr lite. Jante klipper navelsträngen och BM tar honom och försöker få honom att skrika. Han hamnar i kuvös och jag sys. När jag är klar går jag till duschen och när jag är tillbaka får vi den efterlängtade brickan med fika. Det var så himla gott, jag var jättehungrig, hade spytt upp hela lunchen. Efter ett tag kommer läkaren i vårt rum och meddelar att Alexander har vatten i lungorna och kommer behöva lite extra hjälp nu i början. Vi fick komma till avd 21, som var det finaste jag sett. Jättestora rum med egen teve, skötbord, toalett med dusch och dubbelsäng som var höj- och sänkbar. Rummet var större än vårt sovrum hemma. Lilla sonen som inte hade fått något namn fick ligga i ett annat rum för han behövde vård. Han fick sepapp, sondmatning och syrgas. Andning, puls, blodtryck och syremättnad i blodet mäts och det pep väldigt mycket. Vi var tvungna att sprita händerna varje gång vi skulle röra vid honom. Han låg i en skön varm vattensäng :) Efter bara 3 dygn under observation fick vi in honom till vårt rum. Han hade fortfarande sond och alla sladdar för mätningen kvar men nu fick vi ta hand om honom. Han sov i vattensängen och ville sova mycket. Han fick gulsot och vi fick in en solsäng till vårt rum, i den sov han som en klubbad säl :) Efter en vecka var vattnet borta och jag hade börjat amma, så vi fick åka hem! Gud så jobbigt det var i början när man var van att bara ringa på klockan när man hade frågor.

Idag blir min lilla kille 3 år! Han sjunger "ja må du leva" för sig själv och är så himla söt. Här är en liten video som jag och Jante har gjort. Det är vår första video vi gör :)